En städdag, med utrensning ur köksskåpen. Och där fann jag en liten bunt med godispåsar i papper, sådana som man plockar smågodis i själv.
De låg där som ett minne från barnens födelsedagskalas någon gång från mitten av 1990-talet, då de små gästerna hade fått med sej en egen påse fylld med godsaker hem. Oj så tiden hade gått, barnen hade vuxit ifrån barnkalas, de hade segla vidare i livet.
Samma dag gick jag till våran närmsta matvarubutik. Jag stirrade storögt på Karamellkungens godispåsar som låg där bland allt färgglatt godis. Ja, jag stirrade och det slog mej att skillnaden på storleken var så gigantisk att jag så här många år efteråt skämdes. Vad hade barnens kompisar fått i våra små påsar? Var det något alls?
Våra pytte-påsar var bara en fjärdedel så stor som de affären ville att vi skulle ösa godis i nu.
Jag tog med en stor påse hem och jämförde med de två sorter som ännu låg på bänken hemma. Och där precis där började mitt intresse för godispåsar - lösviktsgodispåsar!
Det är/har varit kul. Det är billigt och klart annorlunda. Jag har träffat många människor i godisaffärer som stolt gett mej "sin" egna påse. Jag har blivit tuffare, från att från början köpa godiset för att få en påse, tills att som nu bara fråga om jag får en till min samling och ofta blir det en trevlig pratstund.
På önskan från mina vänner som brukar ta en påse till mej, när de tror att de hitta en som jag inte har, så ska jag lägga ut mina "samlat objekt" här.
Varse god, här är den nu; Anitas Collection.
